Min lillasyster kom till mig med förhoppningen att vi skulle gå på Liseberg.
Jag fixade det inte.
Att drabbas av yrsel har jag gjort tidigare, men inte på det här viset. Det var riktigt otäckt. Hoppas att jag lyckades hålla garden uppe lite. Ville ju inte oroa lilllasyster... Jag ville ju verkligen att vi skulle gå dit, men jag fixade det inte.
Jag hade yrsel.
Det värsta är inte att bevisa det för sig själv - jag var ju med om det. Jag vet ju hur jag mådde. Känns jättejobbigt. Varför känner jag då att jag på nåt vis måste bevisa att jag var dålig..? Varför är det så viktigt för mig att andra verkligen ska förstå att det var läskigt och inte bara ett inbillning? Är det för att jag alltid vill vara på topp - alltid vara bra...?
Hur ska jag komma ifrån det?
Om mig
- Linda
- drömmer pysslar scrappar stickar odlar läser fantiserar inreder samlar skriver planerar myser längtar funderar är balanserar rensar
3 kommentarer:
Oj oj, Linda?! Vad är det som händer? Dags att växla ner? Ha inget dåligt samvete nu, lova mig det. Tänk på dig själv och krya på dig! Marielle tog ingen skada, hon kommer säkert snart igen! kusinkram Åsa
Ja, du åsa. Jag vet inte vad det är som händer... Skulle vara skönt att veta kanske. Eller inte.. Vet inte.. Ska försöka varva ner lite, men du vet väl själv hur det är i skolan i dessa tider.
(Läs min kommentar på Trädgårdsbekymmer!)
Jo, visst är det fullt upp just nu på jobbet. Jag letar förtvivlat efter ett läge som känns tillräckligt bra. Men inte är det lätt! :/
ta hand om dig.
...har svarat här nere...
Skicka en kommentar