Pinsamt läkarbesök

Idag skulle jag till läkaren för att kolla min hosta och mina lungor. Gick en sväng innan, med ryggsäck på ryggen och - som jag är - kan jag inte gå lugnt utan småspringer och var således lite svettig när jag kom fram. Inte blev det bättre av att jag gick till labb och skulle ta sänkan. "Ett stick i fingret är väl inget". Nä, det märkte även jag, men nålar får mig att bli svettig. Nåväl. Sen fick jag sitta i väntrummet en stund och sen blir jag uppropad av läkaren, som - hilfe, hilfe - var ung OCH snygg... Jag ville bara vända. Började svettas ännu mer och funderade på utvägar. "Om jag svimmar nu, får jag gå hem då?"

Ok. Vi satt och pratade ett tag och sen ville han undersöka mig. Eller "ville" kanske är fel ord. Han var ju tvungen att göra det. Ok, tänkte jag. Jag kan dra upp tröjan för ryggen. Att ta djupa andetag och samtidigt försöka hålla in magen är inte så lätt, vill jag lova. Klart. Skönt, tänkte jag. Sen kom det: "Får jag lyssna lite på dig i fram också?" NEEEEJ! sa jag inombords. Men vad skulle jag göra? Det var bara att dra upp tröjan, ovanför brösten, inför denna unga, snygga läkare. Jag fortsatte andas med djupa andetag och vid det här laget vet jag inte ens om jag tänkte på att dra in magen.. Han sa åt mig att andas som vanligt, men hur lätt är det i en sån situation? Jag ville bara hyperventilera!! Han var dessutom väldigt noggrann och lyssnade här och där, och jag bara kände hur pinsamt det var att jag svettades.. Ville bara lägga mig ner och dö!!

Han var i alla fall jättebra och kunde inte hitta nåt fel på mig (i lungorna, alltså:)), men ska skicka mig vidare på spirometri.

Jag gick därifrån genomsvettig och skrattande. Man måste ju kunna skratta åt sig själv i alla fall. Jag tror det är så vi överlever. :)

Tillägg: han hade ring på fingret och ett foto på två barn.. Upptagen, alltså.. :(