Sista eng-lektionen med niorna

Idag hade jag min sista engelska-lektion med niorna. När vi avslutade tackade jag för dessa fyra år osv.. De avslutade med en applåd. Det kändes bra.. Jag har ju haft många av dem sen i femman, men det senaste har vi brottats och jag har tyckt att det har varit den jobbigaste lektionen i veckan.. De senaste veckorna, däremot, har de visat en annan sida, som jag bara sååå mycket beundrar. De har lyssnat på varandras redovisningar och ställt relevanta frågor - på engelska (och ofta väldigt bra engelska). Det är en väldigt duktig klass, kunskapsmässigt, men ordningen har inte alltid funnits där. Lucky me - eller inte - det är inte ordning jag betygssätter, utan kunskap.

Efter lektionen var jag i mitt klassrum och hörde en röst ropa på mig. Jag lyssnade och den sa: "Linda, I feel sad. I'm gonna miss you."

Där stod en elev, så vi började prata. Men utifrån detta:
Två saker i en: hon kommer sakna mig, men framför allt: hon pratar engelska med mig, utanför lektionstid!!!

Kan man bli lyckligare som lärare?